onsdag 18 mars 2015

Lite förlossningstankar

Idag har vi varit och träffat lite andra mammor och barn. Roligt med lite variation i vardagen, att få utbyta lite mamasnack och att barnen får leka och bekanta sig med andra barn.

Imorgon är det rdg-kontroll på schemat. Skall bli roligt att få kolla upp lillan och mig själv, förhoppningsvist är allt bra. Ikväll borde jag också fylla i lite papper, såsom ansökningen om moderskapsförpackningen från kela och blivande mamma pappret som skickas in till bb sen. Får sätta oss ner tillsammans mannen och jag och smått börja fundera ut hurudan förlossning vi vill ha, med smärtlindring, sen avnavling och så vidare. Det är ju ännu en bra bit till bf, men det är väl bra att bena av tankar och funderingar vartefter.

Har ni funderat mycket med era män innan förlossningen om hur ni vill ha den? Med Leo hade vi inte funderat alls mycket på hur det kommer va eller hur vi vill ha den. Dels för att det var omöjligt att veta i och med att varkendera hade gått igenom en förlossning tidigare. Med Miranda blev det dock mera snack. Och under denna graviditet hoppas jag på ännu mer! Känner att det är viktigt att båda delar samma uppfattning om hur man vill att förlossningen skall bli. För det är ju ändå deras ansvar att finnas där och kunna stötta en på alla tänkbara plan. Vill gärna att min man skall va aktivt med under förlossningen, fråga, berömma, hjälpa till och visa sitt stöd! Känns frustrerande att se endel förlossningsfilmer var mannen sitter obrydd med en hög tidningar eller pillar på telefonen medan mamman ligger och kämpar, känner att det också är deras ansvar att se till att allt flyter på bra! Vad har ni för åsikter om detta?



6 kommentarer:

  1. Jag tycker nog att om mamman ska ligga i timtal och kämpa och ha ont så är väl det minsta pappan kan göra att åtminstone vara närvarande och stöttande - absolut inte sitta och hålla på med telefonen eller liknande om det inte handlar om att uppdatera familjemedlemmar om situationen o.s.v. Eller så tycker nu jag iallafall.. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamen då delar vi samma åsikter. En närvarande och tillgänglig man/pappa vill jag gärna ha med mig under förlossningen! :)

      Radera
  2. Och jag vill att folk ska låta mig vara när jag föder :) senaste förlossningen fick sambon nästan en smäll när han frågade om det går bra, annars brukar jag bara titta med en "om blickar kunde döda"-blick på honom om han är för nära.
    Jag vill ha pappan med i rummet så jag känner mig tryggare men jag vill ändå vara "själv", jag går så in i mig själv så jag blir bara störd om någon försöker "hjälpa".
    Lite svårt att förklara :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe, ja tänk så olika det kan va! Man känner ju nog rätt snabbt vad som fungerar bäst för en själv, vi är ju alla så olika individer med olika behov i olika situationer! :)

      Radera
  3. Jag för min del går helt in i mig själv under förlossningen, men det är väldigt, väldigt viktigt att maken/pappan vet precis vad jag vill och vad jag har för tankar kring smärtlindring och sånt. Och så är det enormt viktigt att han finns hos mig precis varje värk, antingen så jag får hålla honom i handen, eller så som senast, att jag får sitta och luta mig mot hans mage under värken. Är han inte hos mig när värken kommer får jag panik.
    Sara

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar! Roligt då andra delar med sig av sina uppfattningar och åsikter här på bloggen också! :) Går också in i mig själv lite, omgivningen blir ju lite brusig och man befinner sig i dendär kämpar bubblan man bara själv kan ta sig ur, men där mellan allt är det ändå skönt att ha nån närvarande i bruset som vet hur man vill ha det och som kan hjälpa en lite på vägen, en trygghet. :)

      Radera

Med överseende att du anger ditt namn eller din webbadress när du kommenterar. Tack! ♥